Recensioner/Reviews
Gunnar Källström & Fridens liljer

• ER22 ”Prästens Kråka”
• ER13 ”Krumsprång!”

Recensioner, ER22:

Sydsvenska Dagbladet
Gunnar Källström skiner både i konsten att berätta sammanhängande historier och i sin förmåga att skriva fyndiga rader, skriver Alexander Agrell.
   Vårda denne man, han är en totalt originell klenod i Vis-sverige! Småländske göteborgaren Gunnar Källström med band vänder på en femöring från gitarrswing till blues, flamenco, polska eller gitarrplocksballad. Ändå hakas inte lyssnaren av, eftersom Källström själv känns så genuin. Han står verkligen bakom varje rad och framför sina texter med allt från sorgset, stilla allvar till uppskruvad uppsluppenhet.
   Alltså får vi här en rapp komisk sak om het kärlek med en städerska och en sång om ett felsänt förälskelse-sms. Den bondkomiskt tiddeli-tuttande "Soppan" blir nästan demonstrativt tramsig. Allvaret får ibland en tråd av galghumor invävd i sig, men hålls alldeles rent i "Barn i Finland" och "Prästens kråka".
   Vissa texter är raka och direkta, andra får man själv tolka sig igenom. Gunnar Källström skiner både i konsten att berätta sammanhängande historier och i sin förmåga att skriva fyndiga rader, som "nu vilar Sven hos kvinnan som är inbränd i hans skinn" och "jag sjunger med min gubbes hals och längtar så det stör mig". Bästa spår: Svens adjö
– Alexander Agrell, 090826 Betyg: 4

Kluriga visor (Göteborgs-Posten)
Gunnar Källström är en av Göteborgs klurigaste vispoeter. Hans fyndiga texter är oftast fantasifulla berättelser, ibland smått osannolika historier med knorr, ofta fyllda av humor. Den här cd:n är inget undantag. Dock hörs här en något allvarligare Gunnar, det finns svärta i en del texter. Musiken är en blandning av skillingtryck, traditionell visa, blues och lite jazz á la Django Reinhardt. Som helhet en mycket spännande, varierad och smakfull mix.
– Tore Ljungberg, 090826, Fyra fyrar

Hallands Nyheter
Jag bara älskar när Gunnar Källström faller i skurhinken och svävar hem i den glada kärleksförklaringen "Stompin’ at Wrangelsgatan" eller bjuder på snabbare Djangojazz i "Barn i Finland" och smått absurda "Den onde stekte ägg i bastun".
   Lika nära hjärtat ligger dock inte stilbytet till "SMS-polska" och poprock i "När kärleken kom till byn".
   Präster och kråkor återkommer i texterna, exempelvis i enda covern: Allan Edwalls "En kråka flög". Av de allvarliga visorna övertygar den gripande begravningsskildringen "Svens adjö" – där den vackra cellon blir en stor kontrast mot trallandet i "Soppan".
– Martin Erlandsson


Recensioner, ER13:

Visa med sväng (Fyra Fyrar)
Gunnar Källström är en riktig spännande visestradör. Hans texter är mustiga nutidsberättelser, ofta fyllda av halsbrytande humor men också skön poesi. Allvaret finns också, en del texter är eftertänksamma. Influenserna är många, ibland känner man andan från Dan Andersson, Evert Taube och andra samt gammaldags sjömansvisor och skillingtryck. Melodierna har flyt och refrängerna ibland schlagerpuls. Uppbackningen av Fridens Liljer är livfull, det svänger om det mesta, här finns också klara drag från jazzen.
    Krumsprång är en härlig mix av genuin visa och burleskerier. Lekfullhet i text och musik är genomgående, variationen stor. Gunnar & Co står för medryckande personlig nutida viskonst, byggd på tradition. Han håller på att etablera sig som en av de stora visprofilerna.
– Tore Ljungberg, Göteborgs-Posten 071031

Sundsvalls Tidning
Det här är precis vad svenskt musikliv behöver; humor. Massor av gott humör i musikalisk form är det Gunnar Källström bjuder på. Vill du hålla dig för skratt under hela det här albumet får du allt anstränga dig. Äntligen någon som närmar sig Peter Carlssons exklusiva viskonst och ohämmade stilbrott mellan genren. Jazzigt, bluesigt och hottigt, men också genuin viskonst. Sån är han. Gunnar har liksom inte riktigt bestämt sig och musikaliska gränser finns inte. Varje text har alltid en genomtänkt knorr, ibland lite vansinnigt men ofta med en allvarlig underton. Det här är min första bekantskap med GK. Jag ser fram emot att någon gång får se honom live och gärna också mångbegåvade kompgruppen Fridens liljer.
– Per-Roger Carlsson

Sydsvenska Dagbladet (4 stjärnor)
Visa kan vara många saker. "Krumsprång" täcker ensam in nästan allihop. Gunnar Källström, smålänning i Göteborg, är en särling; en genuin och gränslös artist vars like jag hittills inte hört. Han öppnar här med bondkomik i hundranittio – "Haderittan tjo och hatterittanda" – och lutar sig mot romsk fioltradition och Django Reinhardts gitarrswing.
   Men så byter Källström fot och kallar in allvaret och själv hänger man med utan att protestera eller riktigt fatta hur det här gick till. Via naturlyrik i valsform och rader som "simma trådlös där ingen täckning finns" hamnar vi i "Jag är trött på mitt jobb", en sång om att rycka sig fri och följa sitt hjärta, även om börsen ens skriker. En sångkusin till Dan Anderssons "Hemlängtan". "Ballad till kärleken" är just det och både vacker och innerlig.
   Längre fram berättar Gunnar Källström i den poetiska och hårdrealistiska "Volodja satt vaken" om Vesna som "flydde till stan, våldtagen hemma i byn" och han avslutar hela skivan med en känsligt sjungen vaggvisa till "mitt barn, född till livet med kampen som vän". Och så mitt i hela paketet kommer den frenetiska "Grisetrallen", som antingen är ett uppsluppet gisslande av allt som den moderna stressmänniskan försöker hinna med eller också bara en kul krumelur.
   Som sagt, på något märkligt sätt gjuter Gunnar K ihop alla dessa olika historier och känslor. Han är förstås hjälpt av att han är vän med ordet och vistraditionen, känner för den lilla människan, har svängkänsla och verkar satsa hundra procent på varje text och varje sångprestation. I det mångsidiga kompbandet Fridens Liljer sitter bland andra viskollegan Dan Viktor och den skickliga fiolspelaren Livet Nord.
– Alexander Agrell

(5 av 6 "tärningar")
För tredje gången ordnar den småländske Göteborgstrubaduren Gunnar Källström party i studion med bondska skrönor till slafsigt medryckande Djangoswingkomp. För mig är det "corny" i ordets allra finaste betydelse.
Den nyblivne 40-åringen fortsätter genrehoppen som gjorde förra årets "Synd och skam" spretigare än debuten från 2004. Vi rymmer från fabriken med Cornelis i "Jag är trött på mitt jobb", vinkar till Vysotskij i "Volodja satt vaken" och badar med Taube i "Vacker vik".
    Under monotona "Hugg i" längtar jag tillbaka till tjofaderittanjazzen och Livet Nords blåa fioltoner och belönas med "Grisetrallen" och "Kneg". Jag tror att författaren Sture Dahlström (1922 - 2001) också hade gjort tummen upp.
– Martin Erlandsson, Hallands Nyheter.

Satan vilket sväng
Mustigt! Det är den första känslan som kommer över mig när jag lyssnar på Gunnar Källström och Fridens Liljer nya album, det tredje i ordningen, Krumsprång. Det sprider sig en mustighet och värme ur högtalarna som är omöjlig att värja sig emot.
    För det här andas spelglädje, mylla och vildsint sväng. Musiken spretar åt alla håll; balkan, akustiskt, swing. Men allt med en trygg botten i Källströms vistradition. Texterna är fantastiska skrönor med egna liv och underbar värme och humor.
    Det här en riktigt, riktigt bra skiva som kommer att ta mig igenom höstmörkret.
– Peter Johansson, Musiklandet.se

Smålänningen Gunnar Källström har rotat sig allt mer i staden Göteborg där han oftast håller till och skapar ny svensk vismusik med sitt band Fridens liljer. Utvecklingen är märkbar när han och gruppens tredje album Krumsprång [Eld/Border] nu är aktuellt. Med en enorm spelglädje och briljans kastar de sig in i Källströms senaste musikaliska skapelser som rör sig mellan tillbakalutade låtar med akustisk gitarr och vildsina Djangoturer. Källström är kompositör av text och musik, sångare och frontman och en begåvad ordlekare. I Fridens liljer återfinna namn som Dan Viktor och Livet Nord, ett högst kompetent och svängigt band bakom Källström.
– Musik Industrins Nyhetsbrev 071031

Du Milde Jeremias Vilket Sväng!
Här var det gott om bekant folk bland allt komp och alla gäster. Dan Viktor tillexempel som oförtjänt hamnat i skymundan trots flera riktigt bra skivor. Eller Livet Nord som bland mycket annat förknippats med Kultiration. Ytterliggare ett exempel får bli Martin Nurmi som gör ett flöjtinhopp men i andra sammanhang gjort sig känd under namnet Guds Clown med ett stort antal föreställningar, bl.a. på Frizon.
    Nu var det ju inte dem jag tänkte ägna mig åt. Gunnar Källström är jag inte bekant med sen tidigare men Krumsprång lämnar ett gott avtryck efter sig. Det är visa, progg, pop/rock och zigenarsväng i en sällsam blandning. Allan Edwall, Povel Ramel och Taube i all ära men bättre än Du Milde Jeremias Vilket Sväng, Haderittanda och Släkt Med Djuren blir det faktiskt inte på detta album. Missförstå mig rätt, helt okej är det hela tiden, mer än bra på många ställen men riktigt riktigt bra är det i dessa tre. Tacka det sprudlande zigenska (eller kanske borde jag säga romiska) svänget för det.
   Som om det inte skulle vara nog med tre riktigt lysande låtar är Källström dessutom en fena på att skriva roliga och välbearbetade texter. Ett album väl värt att kolla upp.
– Roger Bengtsson, musiklivet.com, 12 oktober 2007

Lira 5 – 2007
Jazzig visa. Göteborgsbaserat band som öppet redovisar sina inspirationskällor: Allan Edwall/Ferlin/Cornelis/Django Reinhardt. Det är i princip en heltäckande innehållsföreteckning för Källströms tredje album tillsammans med Fridens liljer.
    Källström som skrivit det mesta av både text och musik varierar sig i uttryck men det är kombinationen av Edwallskt ordsnideri ("kaffet var slut, strumpan sur och vädret hängde visst läpp") och Djangojazz som som fungerar bäst. Till exempel i öppningsspåret Du milde Jeremias vilket sväng! Som sätter ribban högt. Hade gärna hört ännu mer av den lyckade hybriden. Nu blir det spretigt och alla låtar tar sig inte över ribbans höga höjd.
    Bandet backar upp Källström skickligt och jag vill gärna ge ett plus till två musiker som kryddar anrättningen lite extra; Livet Nord på fiol och Markus Ahlberg på trombon. – Lars Lind

Västerbottens Folkblad (***)
Titeln talar sitt tydliga språk. Glädjefullt skuttande är en högst passande beskrivning av det sätt på vilket smålänningen Gunnar Källström och hans visorkester närmar sig folkmusik De spelar otvunget, ivrigt och med nyfikenhet på allt ifrån snurrigt snabb Django Reinhardt-jazz till fiolbaserade svenska allmogesånger. Visst blir det ofokuserat här och var, men den otidsenliga optimismen är uppfriskande.
– Henrik Lång