Recensioner/Reviews
Gilbert Holmström Quartet ”The Mandelbrot Set”
BASS World
Besides the great sound, Jansson and Holmström are right at home no matter what style, tempo or groove, and The Mandelbrot Set demonstrates this as well. This is the saxophonist´s project and all of the compositions are by Holmström – ten tunes covering a broad range of styles under the jazz umbrella. The opening track, Blues for NYCF (New York Contemporary Five), has a loose and boisterous head that opens the way for free blowing, swinging all the way. More straight-ahead is the singable Latin (and ater swing) tune Tobago, while Grå lagerrock (Gray Warehouse Overall) has an infectious poppy groove that puts the listener somewhere between Birdland and St Thomas. Harder to classify is Chicken Stew, which could have come to these Swedish musicians via rural Mexico, New Orleans, or a polka dance hall in Milwaukee – a very cool groove that is a little unusual and very familiar at the same time. I love the freedom of the piano-less quartet, it can allow the soloists to a form of changes, or not, or play in and out and creates music that is fun to listen to, with some interesting textures. One example is the way Holmström frequently puts a horn riff behind the trombone solos, which adds a lot to the cohesiveness as well as making a distinctive texture. There are several tune dedications on this recording. Besides the title cut which is dedicated to mathematician Benoît Mandelbrot, there are fitting tributes to Charles Mingus and Don Cherry. In the former, titled Charles not Charlie, Mingus is given a worthy musical tribute by Jansson, whose soulful playing (and Mingus-isms such as pizzicato tremolos) captures the spirit of that giant of jazz. This is a cool album with excellent writing and playing that yields varied grooves from tune to tune, as well as within tunes – also, the tunes often have different sections, and composed parts interspersed with free playing. All four players are of one mind and bursting with creativity on the free sections, and while trombonist Pider Åvall doesn´t always pocket the groove sections, he excels on these free excursions. If you are unfamiliar with the stellar bass playing of Kjell Jansson you should remedy this as soon as possible, and Crossover and The Mandelbrot Set are very good places to start.
– Chris Kosky
Le chaos fertile
Qu’est devenu le Mount Everest Trio ? demandions-nous voici quelque temps. Eh bien des nouvelles nous sont parvenues de Suède de manière inattendue, d’où il ressort que ses membres n’avaient en réalité jamais cessé d’être actifs sur la scène suédoise. Récemment, Conny Sjökvist a dû malheureusement poser ses baguettes pour raisons de santé ; mais Gilbert Holmström et Kjell Jansson continuent de se produire et d’enregistrer, ensemble ou séparément.
Fraîchement sorti des presses, The Mandelbrot Set les réunit tous deux dans le quartet du saxophoniste, qui compte également dans ses rangs le tromboniste Pider Åvall et le batteur Anders Söderling. Le titre de l’album fait référence à une fractale découverte par le mathématicien Benoît Mandelbrot (la pièce la plus abstraite du disque, Som vindar, semble en effet évoquer quelque mystérieux objet mathématique en forme de méduse flottant dans un espace éthéré), dans laquelle les quatre musiciens voient une métaphore de leur pratique, placée sous le signe conjoint de l’ordre et du chaos : « L’ordre engendre des formes, le chaos la variété. L’ordre seul est monotone, le chaos seul est confusion ». À la jonction de l’un et l’autre, les séduisantes compositions de Holmström, très élaborées dans leur complexité rythmique et leurs harmoniques intrigantes (Blues for NYCF ou Press All Buttons), servent donc de tremplin aux impros post-bop des solistes, qui s’élancent parfois jusque dans les parages du free. Au passage, le quartet rend un court et bel hommage à Mingus avec Charles Not Charlie, où le solo inaugural de Jansson, les motifs et l’alliage des timbres installent un climat tout à fait mingusien, période Ah Um, sans verser dans le pastiche. Trente ans après Waves From Albert Ayler, Holmström reste un ténor énergique et mordant (on l’entend aussi à la trompette), aux solos remarquablement charpentés, tandis qu’Åvall se révèle un tromboniste plein d’intérêt maîtrisant toutes les ressources de son instrument, depuis le classique effet de coulisse jusqu’aux grondements modulés. Çà et là néanmoins, le groupe semble se retenir de donner « toute la gomme », de sorte que ce disque en studio mériterait d’être prolongé par un enregistrement en concert, plus brut de décoffrage. – Locus Solus, Avril 2008
All About Jazz – Italia
La dedica iniziale al New York Contemporary Five e quella finale a Don Cherry, delineano al meglio gli estremi stilistici all’interno dei quali si colloca The Mandelbrot Set. Il quartetto del sassofonista svedese Gilbert Holstrom si muove, cioè, tra robusti omaggi alla New Thing storica e le intuizioni world del grande trombettista.
In mezzo, tanta buona musica, vitale, pulsante, ricca di riferimenti alle stagioni più vivaci della musica afroamericana, con quattro musicisti pienamente padroni dei propri mezzi espressivi ed in grado di sublimare riferimenti stilistici assai diversi in un linguaggio personale e assai godibile.
Trovano spazio, così, composizioni dalle perfette forme geometriche rinnovabili all’infinito, come i frattali definiti dal matematico francese Benoit Mandelbrot - da cui il titolo del disco -, ed arcane atmosfere che sembrano provenire da mondi lontani nel tempo e nello spazio.
Ritmi danzanti e popolari suonati come una fanfara di New Orleans in preda a visioni allucinate convivono fianco a fianco a coltraniane, torrenziali escursioni spirituali. Spiritosi up tempo dal fascino beat si mischiano a canoniche cadenze bop o a sezioni polifoniche intrise di elementi blues e churchy alla Mingus.
Il tutto condito con gusto ed invidiabile senso del divertimento.
– Vincenzo Roggero
Översättning:
Tillägnan i början till New York Contemporary Five och den på slutet, till Don Cherry, illustrerar på ett utmärkt sätt spännvidden mellan stilarna hos The Mandelbrot Set. Den svenske saxofonisten Gilbert Holmström rör sig alltså mellan robusta hyllningar till The New Thing och den store trumpetarens intuitiva värld.
Och dess emellan så mycket fin musik, rik på återklanger från de mest vitala afroamerikanska epokerna, med fyra musiker som till fullo bemästrar sina uttrycksmedel, och som lyckas förvandla ekon från sinsemellan mycket olika stilar till ett personligt och mycket njutbart språk.
Här finns utrymme för geometriska kompositioner som förnyas i oändlighet, som de fraktaler som definierades av den franske matematikern Benoît Mandelbrot – härav skivans titel – liksom gåtfulla stämningar som tycks komma från världar utanför tid och rum.
Dansanta och populära rytmer, som en hallucinatorisk fanfar från New Orleans, samsas med vilda, Coltrane-artade utflykter i andlighet. Lättflyktigt up tempo med underfundigt beat blandas med bop-kadenser i kanon eller polyfoniska sekvenser innehållande blues- och gospelelement à la Mingus.
Och allt kryddat med gott humör och en avundsvärd spelglädje.
Gaz-Eta (Polen)
Though saxophonist Gilbert Holmström has been making music in his native Sweden for the last 40 years, you'd be forgiven for not hearing his name being dropped all that often. Whether that's due to the fact his music is mostly released by Swedish labels, or that he has not toured all that much on this side of the pond. Lucky for us, we get a new release from his quartet. Entitled "The Mandelbrot Set" [named after a complex mathematical equation], the quartet is really two-thirds of the infamous Mount Everest Trio. Along with the leader on tenor, trumpet and wind tube, we've got trombonist Pider Åvall, and rhythm section made up of bassist Kjell Jansson [this being the new addition to Holmström's regular quartet line-up] and percussionist Anders Söderling. While all compositions are credited to the leader, many of the pieces sound more like true band improvisations. Holmström is in fine form, no matter whether he's playing trumpet or tenor. His playing hasn't lost any of its bite from so many decades ago. Åvall is especially vibrant on trombone and his melodic ruckus lifts the spirits of other band members. There's a ton of joy and even light-heartedness in this music and "The Mandelbrot Set" sees a logical re-introduction to a band left far behind on the fringes of audible range.
– Tom Sekowski
Linköpingsposten
Jazzbagen här igen med nya friska svenska jazzplattor. Eftersom utbudet är stort börjar vi direkt med en återuppstånden kvartett, Gilbert Holmström Quartet.
1967 spelade Gilberts kvartett med nästan exakt samma sättning som på "The Mandelbrot Set" (Eld). Det var kapellmästaren själv tenorsax, trumpet, tuba, Pider Åvall trombon och Anders Söderling trummor. Den "ungdomlige" nykomlingen 2007 heter Kjell Jansson och spelar bas istället för Sven Hessle. Jag har inte hört gruppen från 60-talet, men 40 år senare låter det fortfarande nytt när kvartetten tar sig an samma repertoar som då. Det gungar friskt och uppkäftigt när tradition blandas med kaos. "The Mandelbrot Set" (Mandelbrotmängden) är en matematisk fraktal som uppstår ur ordning och enkelhet som i sig skapar mönster, kaos och mångfald. Förstod ni? Nåväl, Gilberts tenorsax och Åvalls trombon väver mönster och petar hål på ordningen som ofta förmedlas av kompets trygga puls. Detta är musik med humor och djupt allvar. Musik som ska tas på allvar samtidigt som gapflabbet lurar i bakgrunden. – Tor-Björn Lyrhed
Orkester Journalen 1-2008
Gilbert Holmström är, precis som exempelvis Kustbandet, en traditionsförvaltare. Skillnaden är bara den att medan Kustbandet fördjupar sig i New Orleansjazzen ägnar sig Holmström åt den snart halvsekelgamla tradition som gemenligen går under namnet frijazz.
Lyssna bara på nyutkomna The Mandelbrot Set, en skiva med tydliga reminiscenser från 60-talets omstörtande jazzexperiment. Holmströms kvartett har efter fyrtio år återuppstått, men med en ny medlem – basisten Kjell Jansson.
I övrigt hörs här trummisen Anders Söderling och trombonisten Pider Åvall, som spelar med en burdus kantighet som för tankarna till de tidigare stilbildarna på instrumentet, snarare än JJ Johnson och hans avrundade virtuositet.
Gilbert Holmström, till sist, spelar trots att han fyllt 70 år med en imponerande glöd - vital och kraftfullt.
Musiken på den nya cdn är extrovert och bullrande; fri förvisso, men med en tydlig struktur, pregnanta meloditrudelutter och ett tydligt sväng.
Jag vill inte verka alltför reaktionär, men denna skiva känns friskare och ungdomligare än en hel del av den nya, genreöverskridande - men oförlösta - jazz som man kan höra idag. – Jörgen Östberg
Nya Wermlands Tidningen
Rytmisk Energi som tänjer gränser
Tenorsaxofonisten Gilbert Holmström är en av göteborgsjazzens verkliga veteraner med bortåt 50 års verksamhet bakom sig och fortfarande fullt aktiv - kanske rentav mer än på länge sedan den civila tandläkarkarriären avslutats - bland annat i bassisten Kjell Jansson kvartett.
Under 60-talet ledde han en uppmärksammad grupp som forskade i jazzens fria domäner. I den spelade trombonisten Pider Åvall och trumslagaren Anders Söderling, och fyra decennier senare har nu Holmström samlat gruppen (där nyss nämnda Kjell Jansson utgör sentida nytillskott) för att ur det perspektiv som ytterligare 40års erfarenhet ger, granska de kompositioner ledaren skrev för originalgrupperingen.
Titeln alluderar på en matematisk teori, som beskrivs som en bild av mötet mellan ordning och kaos, där ordningen skapar mönster och kaos mångfald; ett sätt at ge förutsättningar för musiken, som med kompositionerna som utgångsläge förser de fyra med öppningar för både individuellt och kollektivt tänjande av musikaliska gränser.
Vilket görs med bibehållen nyfikenhet på de fria möjligheterna parad med den tyngd och pondus lång erfarenhet ger. Mot Holmströms instrumentalt lediga flöde kontrasterar Åvalls mer robusta trombonlakonismer. Och Jansson och Söderling är ett team som gnistrar av rytmisk energi.
Ofta kommer jag på mig själv med att ha lyssnarfokus särskilt på Söderlings levande, både påpassligt understödjande och uppfodrande trumspel.
– Johnny Olsson
Sydsvenska Dagbladet (****)
På nyinspelade The Mandelbrot Set återvänder tenorsaxofonisten Gilbert Holmström till den friare jazzen och den kvartett han bildade 1967. Men som i flera av hans grupper från den tiden släpper han sällan lös alla krafter, i stället handlar det om en spännande kamp mellan struktur och kaos. Bra melodier bryts upp av glöd och lust i Holmströms och trombonisten Pider Åvalls solon vilka ofta befinner sig i gränslandet för det harmoniskt "tillåtna". Många av låtarna skrevs redan på 60-talet och den torra fina ljudbilden andas samma årtionde, men denna fina kvartett undviker skickligt nostalgin. En lyckad återförening. – Magnus Olsson
Frisinnad jazz
En hyllningsplatta till diverse jazzmän, men framförallt till frijazzen och till den polske matematikern Benoît Mandelbrot och hans praktfraktal. Det är mötet mellan den kaotiska mångfalden och den matematiska ordningen Holmström hyllar, skönheten som ryms däri. Det här bandet spelade frijazz redan på 60-talet, så när som på basisten och ynglingen Kjell Jansson.
Här processar de gamla original med kreativ vällust; det är ännu storartat kraftfullt och levande, ibland svårartat brötigt och ibland mycket vackert, som i Mingus-hyllningen Charles not Charlie. Hade jag burit hatt skulle jag lyft den för Holmström. – Ulf Johansson, Göteborgs Posten
Dalademokraten (***)
Efter 40 år återförenas Gilbert Holmström Quartet för att spela in nya versioner av original som kapellmästaren skrev på 1960-talet. Det är Gilbert Holmström på tenorsax, Pider Åvall på trombon, Anders Söderling på trummor och nytillskottet Kjell Jansson på bas. Kjell Jansson spelade med Gilbert Holmström på 70-talet.
OK, det har gått 40 år, erfarenhet har tillförts och ackumulerats. Men man slås ändå av hur avancerad musik som Gilbert Holmström gjorde för 40 år sedan. Musikerna spelar fritt, utan hämningar förlitande sig på kunnande och erfarenhet. Det blir komplext och varierande men också överraskande melodiöst i tonslingor som ibland upprepas, för bortom och bakom den först påträngande rörigheten ligger sköna melodier. Det här är ingen relik från förr. Det är jazz av i dag. – Lennart Götesson
Lira 5 – 2007, Kraftfullt västkustblås från Gilbert Holmström
Det blåser förbluffande friskt, starkt och befriande från Holmströms Göteborgsgäng i de här nyinspelningarna av 60-tals kompositioner. Har jag förstått rätt är Mandelbrot det kaos som uppstår ur matematisk ordning. Gruppens målsättning att hitta brytpunkten mellan fritt och form lyckas dom utomordentligt väl med. Holmströms mäktigt starka tenorsax kan kvida och gny som Coltrane, tjuta som Rollins men även svänga Lester Young-avslappnat som Grå lagerrock, en hyllning till tidigare medlemmen Sven Hessle. Holmströms sax i samarbete med Pider Åvalls magnifikt brölande trombon, det ivrigt kokande kompet i form av Kjell Janssons bas och Anders Söderlings trummor skapar en intensitet och utlevelse väl i klass med förebilderna från 60-talet; Mingus, Don Cherry och New York Contemporary Five som också får var sin hyllning på CD:n.
Att en grupp lyckas så väl med att förenas efter 40 år – alla utom Kjell Jansson var med då – och att deras spelglädje och fantasi nu är ännu starkare visar att den "avantgardistiska fri-form-jazzen" från 60-talet inte har insomnat för gott utan fortfarande kan kännas högst levande och angelägen.
– Jan-Anders Eriksson
MUSIKINDUSTRIN, NYHETSBREV, 071212
Saxofonisten Gilbert Holmström har sedan länge varit en central figur i svenskt jazzliv i allmänhet och det i Göteborg i synnerhet. Nu har han till tre fjärdedelar dammat av sin kvartett från 1960-talet, och Gilbert Holmström Quartet ger ut ett vackert album med titeln The Mandelbrot Set [Eld/Border] som faktiskt till stor del utgår från hans kompositioner från 60-talet. Jazzmusik av högsta karat är det i alla fall från kvartetten.
Gilbert Holmström har sällskap av trombonisten Pider Åvall och trummisen Anders Söderling från den ursprungliga kvartetten som härjade som mest under 60-talet. Tillkommit har basisten Kjell Jansson som ersätter Sven Hessle. Denne skickar dock en speciell hälsning i omslagshäftet från Dar es Salaam.
Musiken som kvartetten bjuder på är till största delen improviserad även om den alltså bygger en hel del på original som Holmström komponerade redan under 60-talet. Att gruppen nu till stor del återförenats 40 år efter deras storhetsdagar är unikt i sig. Att de ägnar sig åt att spela in musik från då är kanske än mer unikt.
Det är en vital kvartett som hörs i de tio spåren på The Mandelbrot Set, och att inspiration hämtas från namn som Don Cherry och Charles Mingus märks inte bara i att två av spåren tillägnas denna stora duo. Även Sven Hessle och New York Contemporary Five tillägnas ett varsitt av spåren.
Gruppen lyckas mycket bra med sin återförening, det är tajt och samspelt och med stor fantasi och uttrycksfullhet lyckas de skapa stor jazz inom den improvisatoriska stilen. Ett spännande bidrag till den svenska jazzscenen, och ett hjärtligt välkommen tillbaka för kvartetten.
– Tomas Fridholm
Sound of Music
Jag var en ganska slapp skolelev. Ansträngde mig inte mycket i onödan. Fick hyfsade betyg, men var mer intresserad av musik och fotboll. Jag fick till och med en etta i betyg i siffrornas lära en termin på gymnasiet. Först långt senare har jag förstått att matematik kan vara mystiskt och vackert. En färd in i det okända.
Gilbert Holmström Quartet har döpt skivan efter matematikern Benoit B. Mandelbrots fraktal, ett komplext mönster där myriader av möjligheter existerar en övergångszon mellan ordning och kaos. En term som går att applicera på Gilbert Holmströms musik, det är fritt, men med strukturer, låtarna liksom cirklar runt tydliga punkter, men kan när som helst virvla runt, söka sig mot någonting annat.
Med undantag av basisten Sven Hessle är det samma band man kan höra på Cd-skivan "Live in Sweden 1967" (Gilmont). Hessle medverkar i och för sig på ett hörn, han har skrivit texten i Cd-häftet, och en av låtarna, "Grå Lagerrock", är dedikerad till honom. Ny basist, Kjell Jansson, som har spelat med Holmström länge, till exempel på Mount Everest Trios "Waves of Albert Ayler" från 1975. Övriga medlemmar i GHQ: Pider Åvall (trombon) och Anders Söderling (trummor).
Jag intervjuade Gilbert Holmström nyligen och då sa han bland annat att han ska vara bäst när han är 70 år. Och när den inledande "Blues for NYCF (New York Contemporary Five)" rasar fram med snabba svängar och kraftfullt och omtumlande spel av Holmström och Åvall är det glasklart att det knappast är någon halvhjärtad comebackplatta. Låtarna skrevs under andra halvan av sextiotalet - "Som Vindar" och "Chicken Stew" finns på skiva från den tiden - men det är ingen nostalgisk tillbakablick, det känns vitalt och friskt som stormbyarna som svept in över Västkusten de senaste veckorna.
Den idag 70-åriga jazzveteranen är i fin form rakt igenom hela skivan, spelar med pondus och kontroll, finner otaliga variationer med tenorsaxofonen, kan vräka på i de amerikanska läromästarnas efterföljd, men även ta underbart melodiska steg och tassa fram med nyfiken blick. Låtarna är rika, samtidigt täta och öppna, inbjudande utan att stryka medhårs. Åvall har sysslat mycket med tradjazz, det kan man ana då och då, och tycks trivas ypperligt i det här sammanhanget. Trombon borde över huvud taget användas ännu mer i friare jazz. Det kompletterar de mindre blåsinstrumenten med såväl djurliknande läten som helt andra ljud.
Rytmsektionen är med i det pågående samtalet, bryter fram ett par gånger, som när Jansson hamnar i centrum i mitten av "Chicken Stew" och på det långa introt på "Charles Not Charlie", icke oväntat tillägnad Charles Mingus. En annan gigant, Don Cherry, hyllas på avslutande "À La Don", som startar mjukt och glatt rytmiskt för att öka i tempo och bölja fram och tillbaka, likt, ja, kanske inte vindar, men vågor.
Gilbert Holmström betraktar jazzen som en ständigt pågående forskningsresa. Må det bli ett par skivor till, nya utmaningar att dyka ner i.
– PM Jönsson
DIG
Då och då dyker det upp nya skivor som man inte väntat sig, och som gör en extra nyfiken. Det här är en sån skiva.
Tenorsaxofonisten Gilbert Holmström har återsamlat sin kvartett från 1967 och återskapat och uppdaterat den sisådär fyrtio år gamla musiken. Trombonisten Pider Åvall och trumslagaren Anders Söderling är med från originalet, medan basisten Kjell Jansson är ett nutida tillskott. Kvartetten var vid den tiden uppenbarligen inspirerad av den då aktuella "nya vågen" inom jazzen – ett något diffust marknadsföringsbegrepp som inom sig dock rymde en hel del musik som än idag framstår som frisk och vital; fri och utmanande i attityden, men ändå med starka rötter i jazztraditionen.
Om man vill kan man förstås se den här skivan som en sentida dokumentation av en musik som borde ha uppmärksammats mer när det begav sig. Men se den hellre som en angelägen och rykande aktuell jazz- CD för vår tid. Eller kanske rent av som ett inlägg i debatten om den svenska jazzens framtid?
Första spåret på CD:n är tillägnat New York Contemporary Five, där bland annat Archie Shepp ingick. Och just sextiotalets Shepp, speciellt grupperna med trombonisten Roswell Rudd, var sannolikt en av gruppens viktiga inspirationskällor. Gilbert Holmström med sextett var för övrigt "förband" åt Shepps kvartett vid en av dennes vildsinta och omdiskuterade konserter i Stockholm 1966.
Jämförelserna här ovan ska ses som ledtrådar och inte tolkas som att det handlar om efterhärmningar och osjälvständigt musicerande. Tvärtom handlar det i hög grad om gruppens egen musik, och alla i kvartetten spelar inspirerat och engagerat. Musiken är både nervig och vacker, och den är full av upptäckarglädje och fyndigt samspel. Gilbert Holmström är en intensiv och egensinnig tenorsaxofonist, som tyvärr alltför ofta glöms bort av oss utanför Göteborg. Pider Åvall spelar djärv och stundtals härligt bräkig trombon, möjlitvis inspirerad av just Roswell Rudd. Alla tio kompositionerna är skrivna av Gilbert Holmström. "Tryck på alla knappar" fanns med redan på Holmströms LP "Utan misstankar" (1966) för den som vill göra en jämförelse.
Jag tycker det här är en angelägen skiva, och jag skulle gärna höra mer av den här gruppen. Och jag skulle inte ha något emot att fler yngre musiker också lät sig inspireras. Gammalt och mossigt är det definitivt inte.
– Roger Rudolfsson
LJUSNAN
Gilbert Holmström, möter vi här med tufft kreativt spel i free formens tecken. Så som han spelade under sextiotalet., då den grupp han ledde då, liksom här i nyinspelade skivan, ungt nyfiken. Han själv spelar tenorsax och trumpet, Pider Åvall, trombon, Kjell Jansson, bas och Anders Söderling, trummor, har således efter fyrtio år samlats för att musicera tillsammans. All musik och alla arrangemang skrivna av Gilbert, och spelad efter de riktlinjer John Coltrane, Sonny Rollins, med flera tenordigniteter drog upp under sextiotalet. En musikform då unge Gilbert Holmström och många likasinnade tog åt sig och som står sig gott än i dag. Det är "tight" spelad och engagerade musik med Gilberts tenor och Piders trombon som de mest tongivande i kreativt solospel. I gungande Tobago, Grålagerrock, Chicken Stew samt de två sista spåren, Charles Mingus dedicerade Charles not Charlie och Don Cherry-tillägnade, A la Don, med en hel del av Rollins ande svävande över tenorsaxen tonmässigt. Dessa tilltalar mig som allra mest i den här skivan med sammanlagt tio spår spännande lyssning.
– Thord Ehnberg
|